Jugoslavien-Vad är orsaken till att de blivit Europas ständiga orosmoln?Innehåll:InledningMitt syfte med detta arbete är att försöka förklara varför Jugoslavien är ett land i upplösning och varför ett inbördeskrig rasar. Mina frågor är varför blev det så här och hur var det tidigare. Bland allt jag har läst och försökt att förstå hittade jag följande inledning till en artikel, tidningen var Slitz, reportern P.J. O’Rourke: "De kristna hatar muslimerna för de kristna var drängar under ottomanerna. Muslimerna hatar de kristna för muslimerna var drängar under kommunisterna. Kroaterna hatar serberna för att de samarbetade med kommunisterna, på samma sätt som serberna hatar kroaterna för deras samarbete med nazisterna; nu hatar bosnierna montenegrianerna för deras samarbete med serberna. Serberna hatar albanerna för att de kommer till Jugoslavien. Makedonierna hatar Jugoslavien och vill till Grekland. Alla hatar serberna eftersom de är fler än alla andra som kan hata ... Och alla har vapen. Så - fråga inte jugoslaverna varför de krigar". MetodInsamling av fakta genom att läsa böcker och artiklar i ämnet i fråga. För källförteckning, se sista sidan. HistoriaDet land vi känner som Jugoslavien var en förbundsrepublik (sedan 1947) som bestod av 6 republiker, nämligen
Förbundsrepubliken styrdes av en president och hade ett parlament med fem kamrar, val vart fjärde år. Ordet Jugoslavien betyder "Sydslavernas land" och utgör en sammanslutning av flere sydslaviska folkstammar. Motsättningarna inom landet har alltid varit betydande och därutöver kan nämnas att Jugoslavien var ett, åtminstone med västerländska mått mätt, underutvecklat land med gammaldags jordbruk som inte kunde försörja landets ca. 21 milj. inv. De sex förbundsstaterna hade en mycket orolig historia och landet som skapades efter andra världskriget har haft många svårigheter att utstå. Dock måste nämnas att den gemensamma kampen mot tyskarna förde de olika folkgrupperna närmare varandra än tidigare. Gränserna är både historiska och dragna så att de följer språkgränser. Det innebär att det bor huvudsakligen slovener i Slovenien, kroater i Kroatien och serber i Serbien osv. Men i flera av republikerna lever stora minoriteter. Det finns tex 600000 serber i Kroatien vilket är ca 12% av befolkningen. I Kosovo finns serber, montenegriner och zigenare. I Bosniens huvudstad, Sarajevo, var särskilt före 2:a världskriget många motsättningar mycket starka. Där fanns grekisk-katolska kyrkor, den största moskén i landet och den största synagogan på Balkan. Ca. 40% av Sarajevos befolkning var muhammedaner, ett arv från det turkiska herraväldet, lika stor procent utgjordes av grekiska katoliker, innan turkarna kom låg landet under den grekisk-katolska kejsaren i Bysans, och omkring 20% var judar. Dessutom fanns ett antal romerska katoliker och protestanter. I den här oroliga staden avfyrade en ung student det skott mot den österrikiska tronarvingen som togs till förevändning för krigsutbrottet 1914. Vid den här tiden låg nämligen Bosnien, kustlandskapen och de nordliga landskapen under Österrike-Ungern. Bara Montenegro hade alltsedan medeltiden lyckats bevara sin självständighet. Omkring Jugoslaviens kust och norrut i landet fanns en anknytning som var starkare till Mellaneuropa och Medelhavet än i Serbien och de andra förbundsstaterna. Kroaterna använder nästan samma språk som serberna men har samma alfabet som Västeuropa medan serberna har samma alfabet som ryssarna. I Makedonien i söder kom man ännu längre än i Serbien från det europeiska inflytandet. Folket som bor i bergen har en fanatisk frihetslängtan och det var också de som bildade stommen av partisaner som kämpade mot tyskarna precis som deras förfäder kämpat mot turkar, ungrare, bulgarer och greker. Några ord om befolkningen i forna Jugoslavien: ca 41,7 % utgörs av serber, ca 23,7% av kroater, ca 8,8% av slovener, ca 4,4 % av albaner och ca 2,7 % av montenegriner, dessutom finns det rumänska, slovakiska, turkiska och italienska minoriteter och ca 60000 zigenare.
Bakgrunden till konflikten - inbördeskrigetEuropas oroliga hörn brukar man säja om Balkanhalvön sedan början av 1900-talet. De spänningar som rådde då ledde till första världskriget. Alla, grannländerna och resten av världen följer med oro det som händer här, eftersom många tror att konflikten kan sprida sig till grannländerna. Till exempel Albanien påverkas genast av spänningarna i Kosovo. Både Grekland och Bulgarien har stora makedoniska minoriteter och berörs självklart av det som händer i den jugoslaviska republiken Makedonien. Spänningen vid gränserna till Österrike, Ungern och Italien har ökat, bl. a. har jugoslaviska stridsflygplan vid ett antal tillfällen flugit in över de här grannländerna. Flera försök till medling har gjorts mellan parterna, den europeiska unionen (EU) och europeiska säkerhetskonferensen (ESK), FN, alla har de försökt få till stånd en fredlig lösning på konflikten. Även Jimmy Carter, en gång president i USA, har varit där och medlat. Till saken hör att båda sidor hävdar att det är den andra som har startat kriget. Båda beskyller varandra för övergrepp mot civilbefolkningen och båda sidor använder propaganda som vapen. Bilden av konflikten i Kroatien skiljer sig från den i Serbien och också andra parter i det här jugoslaviska dramat har sin syn på vem som är skyldig till det som sker. Slovenerna i norr har sin åsikt av vad som ledde fram till att de utropade Slovenien som en självständig stat i juni 1991. Albanerna i Kosovo i sydvästra Serbien har grova anklagelser mot serberna i provinsen. Serberna i sin tur anser att det är albanerna som är orsaken till oroligheterna där. I Bosnien-Herzegovina är bilden mycket splittrad - en mycket blandad befolkning - kroaterna, serberna och muslimerna har alla sin egen version. Striderna som bröt ut 1991 är en följd av motsättningar mellan de folkgrupper som sedan första världskriget slut har ingått i Jugoslavien (se ovan). Serberna är den största folkgruppen följda av kroaterna, muslimerna, slovenerna, albanerna, makedonierna och montenegrinerna. Det finns ett 20-tal olika folkgrupper varav ca. 90% är slaver. Det som sker nu - idag - är upplösningen av det här landet som har utgjorts av sex republiker - fyra av dem, Slovenien, Kroatien, Makedonien och Bosnien - har redan förklarat sig självständiga. I Bosnien har det utlöst protester från den serbiska minoriteten. Det jäser också i andra delar, främst i Kosovo som är en del av Serbien men där majoriteten utgörs av albaner (ca. 90%). De vill att området ska anslutas till Albanien.
Främmande herrarMotsättningar mellan serber och kroater har alltid funnits men en sak var man överens om före "skottet i Sarajevo", de främmande herrarna skulle bort och det förhatliga utländska inflytandet med dem. Otaliga slaviska nationalister ville ha en gemensam sydslavisk stat. Det fanns andra som tyckte att det borde skapas flere olika självständiga stater, särskilt slovener och kroater som var rädda för att serberna skulle dominera för mycket i en gemensam stat. Man krävde självständighet, de slaviska folken måste få rätt att styra sig själva, den enorma fattigdomen var ett resultat av de utländska herrarna. I norr hade de slaviska områdena i århundraden styrts av Österrike som ville behålla makten över Slovenien, Kroatien och Bosnien-Herzegovina ( då provinser i monarkin Österrike-Ungern.) De södra delarna hade tidigare ingått i det Osmanska väldet (Turkiet) som var kraftigt försvagat i vid den här tidpunkten. Det Osmanska väldet hade tvingats lämna ifrån sig många områden på Balkan som de tidigare hade härskat över. På det sättet blev Serbien och Montenegro självständiga kungadömen vid slutet av 1800-talet. Genom kriget på Balkan 1912-13 trängdes turkarna tillbaka ändå mer. De tvingades dra sig tillbaka sedan det bildats en allians mot dem av Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien. Utgången av kriget gynnade Serbien, ytan fördubblades. Men en stora delar av Balkan-halvön behärskades fortfarande av Österrike-Ungern som hade flyttat fram sina positioner på slavernas bekostnad. Skotten i Sarajevo ledde till en explosion som skakade hela Europa under de kommande åren. De utlöste första världskriget men var inte enda orsaken till kriget. Österrike påstod att Serbiens ledare låg bakom skotten och förklarade krig mot Serbien en månad efter attentatet. Men serberna var inte ensamma. Ryssland som stod på Serbiens sida anfölls av Tyskland som stödde Österrike-Ungern. Ungefär samtidigt inledde Tyskland krig mot Frankrike och Storbritannien. Därmed var första världskriget ett faktum.
Jugoslavien skapasNär kriget tog slut 1918 fanns både Turkiet och Österrike-Ungern bland förlorarna. Turkarnas inflytande på Balkan var helt brutet. Monarkin Österrike-Ungern upplöstes, de slaviska folken fick sin nationella frihet. Vid den här tiden var serberna starkast. De drev fram att ett enat rike skulle skapas. Och självklart skulle det ledas av en serb. Till att börja med tvekade kroater och slovener men gick slutligen med på serbernas plan. Den nya staten utropades i december 1918. Det nya landet kallades först för Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme. 1929 fick det namnet Jugoslavien. Men redan från början fanns det kraftfulla spänningar mellan de olika folkgrupperna, speciellt mellan serber och kroater. De motsättningar som finns än idag är alltså inte nya, de blev också orsaken till att diktatur infördes av serberna 1929. Under 1930-talet växte det fram en extrem nationell rörelse bland kroaterna som kallades Ustasja och fick tidigt stöd av bland annat de italienska fascisterna. Före andra världskriget förde Jugoslavien en tyskvänlig politik men många jugoslaver motsatte sig ett samarbete med nazisterna och fascisterna som 1941 ledde till en kupp mot regenten prins Paul. Kuppen leddes av en grupp officerare i flygvapnet. Kuppmännen förklarade att de stödde de allierade alltså britterna, fransmännen och ryssarna i kriget mot Tyskland och Italien. Detta ledde till att tyska och italienska trupper invaderade Jugoslavien. Tyskarna fick snabbt kontroll över landet och samarbetade i Kroatien med Ustasja rörelsen som hade utropat området som självständigt.
GerillaMen tyskarna drabbades snart av bakslag när jugoslaviska gerillarörelser tog upp strid mot dem. De viktigaste av dessa rörelser var:
Brittiska officerare landsattes flere gånger under kriget med fallskärm i Tito’s högkvarter, på så sätt fick partisanerna förråd och sambandshjälp och kunde bistå britter och amerikanare att driva tillbaka tyskarna från Sydeuropa. Partisanerna upprättade redan under kriget en egen regering i de befriade områdena. När tyskarna retirerade fanns det en fungerande regering i det hårt krigs-drabbade landet. Detta skilde Jugoslavien från andra länder i Östeuropa där tyskarna drevs ut av sovjetiska förband. Detta ledde till att Sovjet utsåg kommunistiska regimer i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Östtyskland men inte i Jugoslavien. Visserligen var Tito och hand soldater kommunister men inte beroende av Sovjet såsom ledarna i de andra länderna i Östeuropa. Ett av skälen var att Tito kraftfullt motsatte sig försök från Sovjets sida att blanda sig i landets inre angelägenheter, ett annat skäl var att Tito och hans partisaner klarat sig i kriget utan hjälp av sovjetiska förband. Tito var kommunist och ville bygga upp ett kommunistiskt samhälle men också bevara landets oberoende, han samarbetade med andra neutrala länder och blev en av de ledande statsmännen i de alliansfria staternas organisation. Hans linje blev framgångsrik. Ekonomin utvecklades väl jämfört med andra öststater, folk fick det bättre än förr. Jugoslaverna fick större rörelsefrihet än andra östeuropéer, de kunde resa utomlands för att arbeta och det var möjligt att utvandra för gott. Turismen blev viktig och på det sättet skaffade sig Jugoslavien inkomster samtidigt som det skapades kontakter mellan jugoslaver och västerlänningar. Man behövde inte visum för att komma in i landet som turist. Men i jämförelse med Västeuropa blev den ekonomiska utvecklingen mycket långsammare, man saknade fria tidningar och fria val. Jugoslaver som arbetade utomlands förstod att det måste till stora förändringar om förbättringar skulle ske. Kritiken hölls dock tillbaka på grund av rädsla för den hemliga polisen, det var ju bara kommunistpartiet som tilläts. Samtidigt växte motsättningarna mellan de olika folkgrupperna inom Jugoslavien, de mindre folkgrupperna menade att serberna bestämde för mycket och för hänsynslöst. När Tito dog blev problemen uppenbara. En ny författning hade införts redan under Tito’s tid men betydelse fick den först efter hans död. Makten skulle delas mellan ledare från sex republiker och två autonoma provinser. Posten som president skulle rotera mellan medlemmarna i rådet. Den ekonomiska politiken blev en stötesten, en del ledare ville reformera, dvs minska statens makt, andra ville att socialismen skulle förstärkas. I slutet av 80-talet uppstod svåra ekonomiska problem som bara har förvärrats sedan dess. Under ett enda år, 1990, minskade industriproduktionen med 23 %, jordbruket gick tillbaka, arbetslösheten ökade kraftigt, inflationen var så snabb att det krävdes mångdubbel summa bara för att äta en enkel måltid. När inflationen var som värst nådde den 2700 %. Då ingrep regeringen för att få ordning på ekonomin. Löne- och prisstopp under sex månader Nya sedlar trycktes (man strök 4 nollor för att göra dinaren användbar) Företagen tvingades betala igen en stor del av sina lån Skattefrihet för utländska företag som ville investera i landet.
Missnöjet grorRegeringen drog åt tumskruvarna mycket hårt, man drabbades av ökad arbetslöshet och många företag gick i konkurs, produktionen minskade, missnöjet med regimen förvärrades. Priser och löner smyghöjdes och snart började inflationen ta fart igen. Dinaren förlorade i värde mot andra valutor. Före utbrottet av kriget 1991 var inflationen uppe i omkr. 120%, den situationen förvärrades naturligtvis under krigets gång. Kraven på förändringar blev allt större ju värre den ekonomiska situationen blev, allt fler ville ha bort kommunisterna och bryta upp federationen. En del av folkgrupperna ville ha ökat självstyre, till en början slovenerna och kroaterna, sedan albanerna i Kosovo. Kraven på oberoende skärptes allt mer. Slovenien och Kroatien krävde i juni 1991 total självständighet, dvs egna oberoende stater. Även makedonierna röstade för att bryta sig ur federationen. Den här utvecklingen ledde fram till inbördeskriget sommaren och hösten 1991 då hundratals mänskor dödades. Men de första skotten i den jugoslaviska tragedin hade avfyrats långt tidigare - redan 1981 när Tito hade dött började oroligheterna som hotade sammanhållningen i federationen. De tilltog sedan och har lett fram till sönderfallet i Jugoslavien. UpptaktenDen ekonomiska krisen är uppenbar, många har inte fått lön på flere månader eftersom företagen saknar pengar, andra är arbetslösa. Nationalismen blommar upp, man pratar om Storserbien, dvs Serbien och de delar av Jugoslavien där det bor serber. Kommunismen vill många ha bort och vill inte ha med den federala armén att göra. Många serber beslutar att ta saken i egna händer och ansluter sig till serbiska gerillagrupper som slåss inne i Kroatien. Totalt är det 40000 serber från Serbien, Bosnien och Montenegro som gått med i någon sådan grupp. Man anser att den serbiska minoriteten i Kroatien behöver stöd utifrån. En del av de serbiska gerilla-grupperna i Kroatien kallar sig cetniks, namnet som användes under kampen mot turkarna och under andra världskriget. I Kroatien växer patriotismen också, man vill kämpa för Kroatien mot Serbien, ett fritt oberoende Kroatien hägrar. Nationalgardet uppstår i Kroatien, början till en kroatisk armé. Vid sidan av nationalgardet har det vuxit fram mindre väpnade grupper bland kroater liksom bland serber som ofta agerar på egen hand utan att ta order från någon.
OförsonlighetBåda sidor har helt oförsonliga nationalistiska grupper som står mot varandra, båda är beväpnade till tänderna, dessutom har de serbiska nationalisterna stöd av den jugoslaviska krigsmakten med stridsflygplan och krigsfartyg. Det här är ett inbördes-krig där granne står mot granne, hatet växer och leder till mer strider, mer död och förstörelse och fram växer ännu mer hat. Och det är det här som är så svårt att förstå. Fred tycks ingen sträva efter.
Makedonien
|